Första november 

Det här med sömn är ju en följetong känner jag. Men att i ganska exakt tre månader ha fått sova ca två timmar i stöten börjar kännas nu måste jag erkänna. Om det inte är att amma så är det att trösta. Jag är så trött. Som tur är är Wilmer oftast världens gladaste kille om dagarna och verkar inte ha ont av att ibland vakna varje timme på natten. Varje kväll håller jag tummarna och tänker att inatt kanske det vänder. Någon gång måste det ju göra det. Förhoppningsvis innan han är tonåring. Det mysigaste som finns, eftermiddagsvila i min famn. Håll i hatten, ikväll somnade Wilmer av sig själv i sängen. Jag hörde hur han höll på att greja ett bra tag, men till slut blev det tyst och då smög jag in och hittade honom i fotändan❤ 

Imorgon är det dags för babysim igen, och kanske att vi spanar in SM-tävlingarna lite snabbt innan. Godnatt! 

No comments yet.

Kommentera